Djupa ro

Författare: Lisa Bjärbo

Förlag: Rabén & Sjögren (Tack för rec-ex!)

Utgivningsår: 2015 (även original)

Serie: -

Sidantal: 262

Språk: Svenska

Originaltitel: Djupa ro

Nyckelord: kärlek, vänskap, sorg, när en vän där, att överleva, hitta tillbaka till glädjen och börja leva igen

Övrigt: Utläst 18 oktober 2015

 

 

"Jonathan är död."
Luddes röst bröts.
"Dom hittade honom igår. Vi måste åka hem."

Jag vet inte om det går att vänja sig. Om det blir lättare för varje gång man tänker på det. Det verkar inte så. I över en vecka har jag spelat upp den där scenen i mitt huvud nu, och tänkt på den röda Adidasjackan i lågorna. Ändå är det som att få en smäll på käften varje gång.

Jonathan är död.
Dom hittade honom igår.
Vi måste åka hem.
Det blir aldrig normalt igen.

 

I det lilla småländska samhället Ingelstad hittas nittonåriga Jonathan död. Det är mitt i sommaren, och hans kropp ligger livlös vid Djupa Ro. När beskedet når de närmsta fyra vännerna återvänder de en efter en till sin barndomsort, och samlas igen för första gången på nästan ett år. På pappret är det för att gå på begravningen. Men egentligen handlar det nog minst lika mycket om att överleva.

 

Och ryktena färdas snabbt här. Det är mycket som är svårt att ta in. Jonathan drunknade. Han fastnade under bryggan och kom inte loss. Varför skulle han ens bada för? Ensam? Mitt i natten?

Allmänt babbel om boken (och lite till) + omdöme:

Det här är ett recensionsexemplar från förlaget, och anledning till att jag klickade hem den var för att vi skulle läsa den i Skype-bokcirkeln förra månaden. Och för att den verkar intressant och är en BJÄRBO - också, självklart.

 

Boken slog mig inte precis med häpnad. Alltså hur ska man förklara? Jag ramlade inte precis av stolen för att den var så där jätte-jätte bra, men samtidigt så satt jag kvar där på stolen och kände att jag höll i en väldigt modern och igenkännande bok, som kunde få mig att börja nicka för att jag höll med massor. Boken är inte så ny i handlingen, ni vet någon dör och så, men just vissa tankar som boken innehöll var väldigt nya och intressanta. Den la energi på dem rätta punkterna. Men för att vara en sorglig bok, så berörde den mig inte mycket alls. Jag är van att börja gråta av sorgliga böcker (även fast det inte alls är sorgligt ibland), men här fällde jag kanske bara en tår. Mest för att den borde beröra mig massor. Men efter att ha diskuterat med mina skypisar (ja, nu får ni kallas det) så tror jag att jag inte berördes så mycket, för att jag personligen inte fick träffa personen som dött. Jag fick inte heller veta så mycket om han - jag blev distanserad på något sätt.

 

Men nu ska vi INTE låta för ledsna här. FÖR stundsvis ÄLSKADE jag detta konstverk. Den är som jag nämnde så himla igenkännande och ÄRLIG. Ja precis - ärlig! Den är så öppen på något sätt. Man får veta hur det ligger till utan massa krusiduller.

 

OCH så är den modern - vilket jag älskar!! Jag älskar att Bjärbo skriver om skogsbranden i Sala. Att hon nämner författaren Fredrik Backman och hans böcker. Att Paula läser litteratur på gymnasiet. (åååhhh) Att debatten om Sverigedemokraterna nämns. ATT POLITIK överhuvudtaget nämns. För det nämns typ aldrig i ungdomsböcker. DET ÄR BRA att det nämns. För hela jäkla samhället styrs av politiken. (och vi unga behöver känna till det) Och det ser vi väldigt mycket av nu på senaste tiden. Och allt det här är underbart - för då kan man läsa boken om några år och tänka: ÅHH, sådär var det ju på 2014 / 2015- talet. De grejerna hände då och så var Sverige osv. Visst är det bra, som en liten souvenir från 2014-talet? Haha.

 

Sen, så älskade jag alla vardagsgrejer som hände i boken. Att de hoppar studsmatta, att de åker och badar, cyklar - och spelar tv-spel. För att säga några. ALLT det här är så himla ärlig och naturligt. Och jag älskar det! För hur ofta nämns sånna här naturliga, enkla saker i ungdomsböckerna nuförtiden? Typ nada. (Det ska ju hända massa grejer hela tiden i böckerna) Och det känns så skönt i den här boken. Att de här grejerna faktiskt är med. Att personerna LEVER i boken. Det blir så himla on point då. Detta och allt de moderna. = Åhhh. (och det gjorde ju att handlingen inte blev så originell ändå, som jag sa i början av den här recensionen)

 

Men för att sammanfatta så föll jag inte helt pladask för boken. Handlingen är det inget fel på, och språket (det är ju Lisa Bjärbos ord) och allting är underbart. Det är en superfin modern bok, och jag ångrar inte alls att jag läste den. Men OM den bara hade berört mig mer så hade det varit en fullpoängare. För jag hatar att känna att jag och boken inte har någon slags känslomässig connection, att jag är distanserad, och boken föll tyvärr på det. Men om jag läser om den när jag är runt 20, så tror jag att jag kan bli väldigt himla berörd. För vissa saker kommer kännas ännu mer on point då. Framförallt för att jag liksom de fyra/fem vännerna kommer ifrån en liten ort där alla känner alla. Och DÅ kommer jag säkert att veta hur den där hemlängtan är som de har. ♥

 

Någon person där ute som läst denna svenska Bjärbo och kanske delar mina tankar?