Låt vargarna komma

Förlåt för dålig kvalité..

Författare: Carol Rifka Brunt

Förlag: X publishing

Utgivningsår: 2013

Serie: -

Sidantal: 419

Språk: Svenska

Originaltitel: Tell the wolves im here

Genre: förbjuden & speciell kärlek, aids, att förlora den som betyder mest för en.

Övrigt: Utläst 22 December 2014

 

 

 

 

 

För första gången kopierar jag förlagets beskrivning av boken, känner mig lite stressad med allt & tycker att beskrivningen beskriver boken rätt! Så här har ni den:

 

New York, 1987. Det finns bara en enda person i hela världen som förstår fjortonåriga June Elbus, och det är hennes morbror, den erkände konstnären Finn Weiss. När Finn som en av alldeles för många och alldeles för unga män dör i den fruktade sjukdomen aids, blir June helt ensam i världen. Hennes föräldrar har fullt upp på jobbet och storasyster Greta har glidit längre och längre bort. Men snart blir June kontaktad av Toby, den mystiske främlingen från begravningen, han som mamma kallar Finns "specielle vän", men vägrar säga något mer om. Mellan June och Toby växer en oväntad och omvälvande vänskap fram, och hemligheter avslöjas som får June att tvivla på allt hon dittills sett som sanning.

 

Omdöme & Tankar:

Jag gillade den här boken, och jag grät i vissa stunder. När hennes morbror dog, och när.. spoiler: Toby dog! Varför ska de två som verkade så snälla dö?

Det här är en väldigt sorglig bok, men samtidigt fin. Vi får följa June med sin morbror innan han dog, genom hans begravning & sedan tiden där efter. Vi får lära känna hennes relation med sin morbror, som var lite utöver det vanliga. Hon var nästan lite kär i han, vilket påminner om Jandy Nelsons bok Himlen börjar här. Där huvudpersonen blir kär i sin döda syster pojkvän. Lite förbjudna känslor, ja ni förstår nog. Jag gillar även att June & hennes syster hittar tillbaka till varandra. Det var dock en kämpig väg för dem båda! :/

 

Jag vill inte avslöja för mycket av boken, men ja June & Toby får verkligen en ganska ovanlig vänskap, åtminstone hur den började. Men den är samtidigt vacker, liksom boken. Och jag tycker oftast att om en bok får en att börja gråta, så brukar den vara bra. Samt om man ler massor av boken brukar den vara bra. Så ja en bok som väcker känslor er oftast bra.

 

Men jag tycker den här inte är en riktigt fullpott eller fempoängare. Det saknades något, vet dock inte vad! Haha. Sen var det ju en bok, som man hört mycket bra om! Vilket såklart ger en själv lite press när man ska läsa den. Så det kan ju alltid göra att man trodde det skulle vara något bättre än vad den var. Hatar att läsa sånna böcker egentligen, för dem vill man gilla. Det är bättre att ta någon spontan bok oftast! Mycket enklare att gilla dem..

 

Men läsvärd, kanske en fyra, saknar något lite extra, en fin & sorglig bok!