Det är dags att inte freaka ut

Författare: Stephanie Tromly
Förlag: Bokförlaget Opal (Tack för rec-exet!)
Utgivningsår: 2015

Serie: Eventuellt #1 av 2

Sidantal: 335

Språk: Svenska

Originaltitel: Trouble is a Friend of Mine

Nyckelord: thriller, deckare, spänning, vänskap, lite kärlek, att flytta, high school, tonåringar, att råka i trubbel, humor

Övrigt: Utläst 6 november 2015

 

Handling från förlaget:
 

Zoe flyttar från Brooklyn till River Heights, en trist håla längre norrut i delstaten New York. Hon är övertygad om att hennes liv är över, tråkigare än så här blir det inte. Så när en kille, som presenterar sig som Digby, dyker upp och bestämmer att de ska vara vänner gör hon inget större motstånd, trots att hon inte vet något om honom. Vem är han? Var bor han? Varför är han aldrig i skolan? Och, framför allt, varför lyckas han alltid övertala Zoe att hänga med på mer eller mindre olagliga och livsfarliga aktiviteter?

Samtidigt är stämningen i stan skärrad efter att en ung tjej försvunnit under sommarlovet. Så småningom förstår Zoe att det är anledningen till att Digby kommit till stan. Han och hans familj bodde i River Heights tills Digbys lillasyster försvann under liknande omständigheter. Han har bestämt sig för att ta reda på sanningen, och Zoe hänger på, trots att allt inom henne säger att det kommer sluta illa...
 

Allmänt babbel om boken (och lite till) + omdöme:

 

Hmm... det här är nog en sån där typisk Hannah-bok. Spänning och thriller blandat med vänskap och kärlek. Liksom serien om Mickey Bolitar som jag älskar. Men det kändes ändå inte helt rätt när jag läste den här, även om jag älskar handlingen! Jag tror att problemet med den här typen av böckerna är att ALLT går så fort fram, jag hinner inte riktigt hinna med i handlingen i bland. Vänskapen och kärleken i boken tycker jag var i precis rätt tempo. Men etc. alla ledtrådar som de fick gick i rasande tempo. Det är bra på ett sätt, men JAG blir ibland lite för snurrig av det. (Speciellt om det gick lång tid mellan sittningarna) Kan hända att det blir bättre vid en omläsning av boken. Annars så är den här boken närainpå en absolut fullträff!

 

Men slutet var helt asdfghjkl. JAG är riktigt glad att det verkar som att det ska komma ett sequel till den. Update: DET är bekräftat på hennes twitter såg jag nu! Tack och lov! Men det hade faktiskt varit fint om den slutade här och nu. Men då hade jag aldrig fått reda på om en person faktiskt lever eller inte. Det skulle jag väldigt gärna vilja ha svar på.

 

Nog om mig ... karaktärerna gillade jag! Ni som inte läst boken eller till och med läst den kanske uppfattar Zoe som en väldigt naiv tjej, som hela tiden hänger på Digby och hans mystiska påtåg. Ja, kanske smått naiv. Men Zoe är ändå en tuff tjej som tar plats och hon lyder inte honom helt till fullo. Men jag tror att även om Zoe inte alls skulle varit naiv, utan värsta gangstern, så hade hon nog ändå följt med. Så, spelar roll om lite naiv eller inte? Följde med gjorde hon i alla fall! (tror nästan jag själv skulle gjort det om jag levde som henne...) Digby är också riktigt rolig han med. Älskar hans sätt att prata, dialogerna blir så lättsamt komiska. Enligt min mamma så satt jag och log flera gånger. (Hon som inte läser böcker förstod sig inte riktigt på mig...) Lite så där farligt läcker ... man dras till han. Han är faktiskt inte hemsk, utan riktigt omtänksam. Han månar om sina vänner, eller sitt "gäng" som han kallar dem. Alla karaktärer i boken utvecklas faktiskt även på något sätt under resans gång, och det mesta positivt. Alla har de sina egna bra personligheter! Spoiler: Älskar verkligen hur Digby och Zoe faktiskt lite fattar tycke för varandra. Så himla sött, och gillade att det inte var i fokus hela tiden. Att MAN själv såg dem bli kära, trots att de var helt omedvetna om det! Ex. att Digby faktiskt alltid ska vara Zoes räddare. Åhhh

 

Något som jag reagerade på i början var dock att Stephanies språk kändes lite platt ibland. När en person sa något, så skrevs det ofta just "sa han, sa Digby, sa Zoe" och vid vissa enstaka tillfällen ropade/skrek. Men det blev ibland lite för mycket "sa". Vet inte hur det är i andra böcker, men detta var något som jag faktiskt upptäckte här. Det är en av de få saker som Stephanie skulle kunna förbättra. Man skulle kunna ha etc. poängterar, gestikulerar, befallde, gnällde m.m. Det finns så många olika versioner som man skulle kunnat använt sig av istället. Det var även "sa" vid frågor, utan att istället skriva "frågade han". (Ex. Ska du med?, sa Digby) Men det kanske blir bättre i fortsättningen? Alla kan ju faktiskt förbättras, och det här är även hennes debutbok. Ska bli kul och se hur nästa bok blir! Opal - jag hoppas verkligen att ni översätter den! Orkar inte med fler serier som jag ÄLSKAR som sedan förlagen slutar översätta, ugh!
 

∞  Vilka är sugna på denna? NI som har läst - vad tyckte ni?